onsdag 24 oktober 2012

Nu räcker det. Om att falla mellan stolarna.


Jag ska dela en sak med er.
Kom precis från en inbokad tid på min öppenvård. Mina föräldrar hade tagit ledigt för att följa med på anhörigsamtal och vad händer? Min tid finns inte! Det måste vara minst åttonde gången det händer. Tre under det senaste halvåret. Har jag någon gång missat min tid får ju jag betala såklart, vad får de betala? Som om jag inte skulle ha eller åtminstone vilja göra annat än hänga på öppenvården! När jag började där och åt mediciner hände det att de inte förnyat recepten fast jag sagt till, utan gick utan medicin i flera dagar. Jag har trivts jättebra med mina två BA som jag haft där men all logistik kring vårdkontakter gör mig knäpp.

Det blev ett väldigt hallå idag. Jag hade skärskilt ringt för att påminna om min tid och att mina föräldrar skulle med, men det hade inte kommit fram. Den här gången orkade jag inte svälja det. Min BA hade en annan Patient som först erbjöd sig att avstå sin tid. Jag ville inte det (hade inte minsta lust att komma tillbaka alls faktiskt). Min BA erbjöd mig en ny tid men då skulle jag resa bort.
”Du kan ju inte åka bort om du mår så dåligt” sa Patienten som stod bredvid. Hela scenariot blev mer och mer bisarrt. Jag tog ett djupt andetag och sa att jag inte var upplagd för råd. Varpå jag bestämde att det var bäst att gå.

Det är nämligen också en sak jag blir tokig på. Jag kan avfärdas som ”hysterisk” och ”psykiskt sjuk”, fast jag ”bara” är arg. Nu mådde jag inte dåligt som i en ångestattack, men jag var ordentligt upprörd. Jag slog inte sönder något, kastade inget eller hotade någon. Jag höjde knappt rösten, men jag började gråta och sa vad jag tyckte. Det verkar ändå vara lätt att köra över patienter och ta vår kritik som ett tecken på sjukdom. Det är inte bara denna gång, jag har så många gånger upplevt att jag fallit mellan stolarna inom vården men bara svalt det. Förra hösten, då jag bodde i ett annat län, gick det fyra månader utan att jag fick en tid. Till slut krävde jag en förklaring och då visade det sig att jag inte ens stod i deras kö. Jag orkade inte ta den fajten, utan svalde nån slags stolthet och ringde min pappa. 20 minuter senare hade han ringt till den högsta chef han kunde hitta och en vecka senare hade jag en tid. Jag kan dra fler historier senare.

Min poäng.
Jag har ägnat otaliga timmar åt att klandra mig själv för att jag inte vågat säga ifrån. Det har bottnat i att jag tänkt att jag ”inte ska klaga, det finns de som har det värre, tänk de som inte har pappor som ringer högsta chefen”. (Som att jag kan avstå vård för att de mest behövande får den. Jag tror inte det fungerar så.) Jag har tänkt mycket på att jag är intellektuell, medelklass, västerländsk och utan synliga funktionshinder, jag har egentligen ganska bra chanser till att få vård. Men jag är också i en privilegierad position att prata om de här frågorna och ta fajterna. 

Nu räcker det med att känna skuld för min bakgrund. Nu räcker det med att känna att jag inte är värd att få vård. Nu räcker det med att jag inte har rätt att bli förbannad.

Är det såhär på alla öppenvårdar eller har jag haft otur?

5 kommentarer:

  1. Så ska det verkligen inte vara! Jag känner igen mig i 1. att vara priviligerad medelklass och medveten om det så att en nästan skäms över att en vågar säga ifrån, 2. känslan av att om jag säger ifrån och får det jag har rätt till så kommer någon annan bli utan pga mig. Men det ska fan inte vara så! Alla har rätt att säga ifrån när de inte får den hjälp de har rätt till. Problemet är inte att du säger ifrån, problemet är resurserna som inte finns. Och visst, det är tråkigt att ge sin psykolog etc dåligt samvete men om vi patienter inte slår uppåt så slår vi på oss själva. Så keep it up!

    (Och på min öppenvård i Göteborg är det inte alls så som du beskriver; jag har aldrig råkat ut för dubbelbokningar etc. Det låter helt förjävligt!)

    SvaraRadera
  2. Instämmer helt med Andy!
    Jag går på en annan mottagning i samma område som du sedan 10 år och jag har aldrig råkat ut för dubbelbokningar. Däremot är det numera ständig brist på läkare och det är bekymmersamt och stressigt för den övriga personalen som även får göra läkarnas arbete.
    För ett par år sen blev min BA sjuk under en längre period men ingen hans telefonsvarare eller kopplat telefonen vidare. Jag kunde hantera det men jag tänkte på alla som försökte nå honom och som mådde mycket sämre än mig. Påpekade problemet för på personalen som lovade ordna det, när det inte hände något så ringde jag till chefen för mottagningen och hon skulle genast se till att meddelandet blev ändrat.Jag hann bli ordentligt upprörd och berättade det för ordföranden i min förening som rekommenderade mig att anmäla till Patientnämden som då nyligen fått större befogenheter och numera får utdöma "vite" till vården när de inte åtgärdar problem som Patientnämden ålägger dom att rätta till.

    Jag anmälde till Patientnämden och fick ett otroligt bra bemötande där, chefen för mottagningen både ringde och skrev brev och ursäktade att de felat.

    Jag förstod givetvis att problemet berodde på resursbrist men mitt område hade precis fått en ny verksamhetschef och min erfarenhet är att det här är den bästa vägen för att få ledningen att förstå att det behövs mer eller en omfördelning av resurser och en översyn av rutinerna på mottagningen för att förhindra att just det här problemet inte upprepas igen.

    Jag går kvar på samma mottagning för jag är väldigt nöjd med min nya BA och läkare. Är formodligen lite ökänd men det bjuder jag på!

    SvaraRadera
  3. Psykfallet Andy27 oktober 2012 05:03

    Jag måste bara fråga: vad står BA för? Jag har aldrig hört uttrycket förut...

    SvaraRadera
  4. Ah, bra att du frågar! BA står för Behandlingsansvarig. (Är lite osäker på de korrekta termerna, har träffat så många genom åren) men det är vad jag kallar den person som jag fick träffa nu, som jag sammanställt mina utredningar med och sedan fått in mig på en behandling.
    Jag har nu valt att ta bort namnet på öppenvården då jag beslutat att göra en anmälan. Vet inte om det påverkar men ja, tills det är utrett iaf.
    Tack för de fina kommentarerna!

    SvaraRadera
  5. Psykfallet Andy2 november 2012 09:44

    Vad bra att du ska anmäla. Hoppas att det får resultat!

    Det är lustigt det där med etiketter och förkortningar: jag har märkt att det är olika i olika delar av landet. En del jag pratat med har använt termen VAL (vårdansvarig läkare) (eller nåt liknande, minns inte exakt) men inte heller det känner jag till. På min mottagning använder vi inte nåt av begreppen.

    SvaraRadera