Så många gånger jag hört rubriken riktad till mig eller någon annan, hade jag fått en krona för varje gång och
allt det där…
Många av mina vänner som är pålästa och engagerade
feminister har sett frågande ut när jag gått igång och pratat nyförälskat om
psykradikalism. När en njuter av privilegiet att inte ha behövt fundera på sin
funktionalitet gör en kanske inte det. En kompis länkade en artikel om
psykradikalism i julas och jag fick för första gången en försiktig tanke om att en del av
min psykiska ohälsa inte berodde på mig. Kanske det berodde på faktorer och
strukturer utanför mig och att det inte var ”jag som var en dålig människa”.
Det var så det började och för min del behövde det börja där. Även om jag också sett mig själv som ”engagerad och
medveten” så har min psykiska hälsa och tankar om den inte varit integrerad med
normkritik och feminism, snarare något som varit i vägen för att delta i
arbetet.
En del frågar om jag vill normalisera psykisk ohälsa. Jag
skulle snarare vilja sudda på gränserna för vad som är ”normalt och
onormalt”. Ta diskussionen om hur våra olika funktionaliteter påverkar
oss. Kanske kunna reducera fördomar. Ha ett normkritiskt perspektiv på hälsa
och vården. Stötta varandra. Skapa större utrymme för individers
förmågor och oförmågor, till exempel när det kommer till arbete/utbildningar. Jag vill inte skapa ett ”vi
och dem” med vården, den har räddat livet på mig och många andra och behövs. Jag
försöker också se upp med att inte romantisera psykisk ohälsa eller delta i en
inofficiell ”värst story vinner”. Jag vill må så bra jag kan såklart.
Jag var på samtalet som hölls på AnarchoPride om
Psykradikalism och mycket av det jag funderat på togs upp. Jag minns att någon sa fint att ”en inte behöver vara sjuk för att vara
psykradikal”. En sak jag inte funderat på som nämndes var ”att göra
aktivistvärlden fluffigare”. Att ta hänsyn till människors funktionaliteter vid
exempelvis aktioner, se till att få tillräckligt med mat och sömn till exempel. Jag
har ofta känt mig som en dålig människa för att jag blir rädd och har därför mest deltagit i
lugnare demonstrationer. Förra hösten blev jag säckad av polisen och jag var nära att få
en panikattack i tumultet. Det gick bra men det fick mig att bestämma; medan
jag jobbar på att våga, säger jag också nej till det jag inte pallar.
De som sagt till mig, i största välmening, att en ("man" oftast) får må dåligt tänker nog inte att vare sig jag får tillåtelse eller ej så är det min högst verkliga vardag. Mitt psyke
är min värsta och min bästa fiende och att jag ”fått tillåtelse” känns
förminskande. Jag försöker ta ansvar för min psykiska hälsa, till exempel göra det så
lätt som möjligt för min familj och vänner när jag är inne i svåra perioder och inte vänta för
länge med att söka hjälp. Nu vill jag också ta ansvar genom någon form av psykradikalt
arbete. Alla människor har en psykisk hälsa som kan övergå i ohälsosamma drag. Alla har sin version.
Det här är psykradikalism för mig.
Bra! Det här med hur olika människor klarar aktivism etc har beskrivits rätt bra utifrån fysiska sjukdomar i ett amerikanskt zine
SvaraRaderahttp://microcosmpublishing.com/catalog/books/2764/
och den finns ju recenserad på svenska här också kom jag på:
SvaraRaderahttp://queersmotkapitalism.wordpress.com/2010/08/28/rikard-friberg-gastbloggar-”sjukt-radikal”-–-allvarligt-sjuka-radikaler-skriver/
Ska kolla! :)
SvaraRadera