lördag 18 augusti 2012

Arbete - funka enligt mallen


Jobbet.
Jag har en komplicerad relation till mitt jobb av flera orsaker.
Jag tycker mycket om yrket i sig, det är ett yrke som inte ser likadant ut från dag till dag eftersom jag arbetar med människor, det har kreativa infall, jag kan aldrig bli färdig utan utvecklas hela tiden.
Men jag har också massa inre kval som ger mig återkommande ångest. Inre strider om att jag inte duger om jag inte presterar något (gärna bäst), jag har inte "lyxen" att kunna diskutera privatlivet på rasten med mina kollegor. Vilket gör att jag inte har samma närhet till mina kollegor som de andra har, då mitt privatliv på flera olika sätt sticker ut från normen;

  • Jag är trans (vilket de ignorerar fast de vet hur jag ställer mig till min könstillhörighet)
  •  jag lever inte monogamt (har fått kommentarer som inte är så trevliga av kollegor när de hört det).
  •  jag är inte heterosexuell
  • Jag är queer feministisk anarkist (de tycker mest det är galet tokigt) 
  • Mitt jobb eller familjen är inte det ända fullkomliga i mitt liv (????)
  • jag är inte psykiskt normal (hög stress, som mitt jobb innefattar, framkallar detta ännu mer) 

Mitt fokus kommer handla om att inte vara psykiskt normal på jobbet och mina kontinuerliga inre strider om hur öppen jag kan, vågar och/eller vill vara.
Jag har under flera års tid på jobb haft starka stressreaktioner med dagliga svimningskänslor, ångestattacker, minnesförluster, känsla för ljud och ljus, svårigheter i att ta in och sortera flera intryck samtidigt etc. Jag har kroniska psykiska grejer som utlöses mest i stress.
Mina ångestattacker kommer oftast på kvällen när jag helt utmattad kommer hem och vill slappna av.


Enligt reglerna så får en inte vara sjuk mer än sex gånger på ett år. Om en har varit sjuk mer än sex gånger så piper det i min chefs dator att en av hens "medarbetare" är i riskzonen för en framtida sjukskrivning. Min chef har då ansvaret att tillkalla till ett rehabiliterande samtal. För mig har denna regel både för och nackdelar, fördelen är att kolla av arbetarnas mående på jobb. Nackdelen är att det har ett ekonomiskt egenintresse för att jag ska ha ett livslångt "friskt" liv, det är inte ett möte där en väns omtanke och empati i samtalet hade varit under annat fokus som kanske; din chef begär för mycket av dig, dina kollegor trakasserar dig osv. De här mötena är väldigt fokuserad på mig själv och vad JAG kan göra för att komma tillbaks till jobb.




Men om jag återkommer till dessa sex dagar som en högst får vara sjuk.
För mig är detta ett typiskt exempel på ännu en privilegierad situation för de psykiskt och fysiskt normala som blir sjuka för förkylning, feber, influensa och andra sjukdomar som är vanliga, jobbiga fast behandlingsbara inom en kort tid, och som oftast inte kräver sjukskrivning (om det krävs sjukskrivning så är det så konkret att en får det), stigmatisering, demonisering och plötslig ångest hos den som tar emot min information om min situation osv.
När en är sjuk med förkylning eller feber så är en sjuk i flera dagar oftast och då förlorar man inte så mycket på att stanna hemma som om en stannar hemma en dag och hela ens dag blir bara den jävliga kalenderdagen = 0kr i lön + ett pip på chefens dator.
sex dagar för en person som endast har "normala" "mänskliga" besvär i kropp och psyke varje år är sex dagar kanske helt lagom. Men för mig som kan få flera panikattacker i veckan så kan de här sex dagarna gå åt väldigt snabbt.

Rent konkret är jag mer på jobbet än mina kollegor. För när jag varit sjuk så har jag oftast varit sjuk väldigt kort för att jag haft en baksmälla från en attack kvällen innan, medan när mina kollegor är sjuka eller vabbar så är de borta hela veckor, men får samma "pip" i systemet som jag. Så sex dagar för mig är inte mycket. Men det är endast jag och andra som är långtids sjukskrivna (oftast av fysiska själ) som får gå på rehabmöte med chefen.
Detta är inte en ren tillfällighet att jag mår dåligt, jag har mått dåligt sedan jag kan minnas och kommer förmodligen ha dessa problem i resten av mitt liv. Jag måste jobba, jag har inga sparade pengar och har än så länge inte lyckats bilda mitt liv utanför det ekonomiska systemet med andra i ett eget uppbyggt kollektivt samhälle, så jag behöver idag få in pengar och jag tycker t.om. om mitt yrke i grunden. För mig är det viktigt att tycka om jobbet i grunden då mitt mående i sig ofta inte är bra, de arbeten jag inte tyckt om rent yrkesmässigt har varit outhärdligt för mitt psyke att klara av och jag har slutat inom kort tid.


Arbete är inte gjort för fysiskt eller psykiskt icke normala.


En annan sak är schema.
På mitt jobb har det varit länge så att "alla" får önska hur de vill anpassa sitt schema utifrån sitt liv och boende. Detta är inte stora justeringar då vi alla behöver vara på jobb under dagen, så det handlar mest om öppningar och stängningar: vem vill ta dem?




De som har barn får alltid första shing. DE HAR JU BARN!! De är väl klart att de ska få det???!!!!
De som får andra shing är de som bort långt borta. DE BOR JU LÅNGT BORTA!! STACKARS DOM ATT GÅ UPP SÅ TIDIGT!!!
De som får tredje ching är de som har ont i   kroppen.
Och sen kommer....nä det finns väl inget mer?

Det här hände senast vi gjorde en schema ändring på jobb (det händer relativt ofta p.g.a. föräldraledighet och folk som slutar). Jag kommer tillbaka från semestern och ser att ett nytt schema är skrivet. Jag börjar titta på schemat och ser att endast jag har flera stängningar i veckan och någon öppning, medan flera andra aldrig har en stängning och/eller öppning. Jag går fram till två kollegor som varit med under förändringen för att fråga dem hur de tänkt. Då får jag svaret:
-ja men den och den har ju barn så de vill ju inte öppna eller stänga
Då frågar jag varför en annan kollega fått samma sak, som inte har en ända stängning, men inte har några barn. Då får jag svaret:
- ja, men hen kanske har ont i magen.
- ont i magen? kroniskt eller? Men jag känner att detta börjar gå lite för långt! Jag har inte fått önska alls och jag har en del grejer också, svarar jag.
- Men nu ska vi inte vara såna och kontra här, det kan faktiskt vara så att hen önskat något för att hen har ont i magen.
Då hade jag lust att kasta alla journaler och alla diagnoser i deras ansikten och bara skrika åt deras monogama skit familjeliv och sina förkylningar....
Jag har inte gett upp och de ska kolla lite till på schemat.




Jag måste ljuga att jag har feber när jag ringer in och sjukar mig. Jag har egentligen haft en ångestattack och inte sovit på natten, är helt mör i kroppen och huvudet nästa dag för att arbeta med människor. Feber är det mest neutrala och godtagbara en kan säga, det blir aldrig ett ifrågasättande eller en stark chock reaktion.

Jag skulle vilja fråga er där ute. Hur gör ni? Med de sex sjukdagarna, med schema, med ansvar på jobb som ni inte klarar av?? Hur får ni psykradikalismen in i arbetet?







2 kommentarer:

  1. Alltså, det där med att vissa "problem" som barn et cetera ger folk fördelar medan andra (som hur en mår psykiskt) inte gör det är så j*vla typiskt. Själv jobbar jag oavsett om jag är sjuk eller ej. På något sätt lyckas jag stänga av medan jag är där. Det är inte att rekommendera - ofta mår jag sämre när jag är ledig i stället.

    SvaraRadera
  2. jag lyckas till viss del (för mig stor del) bara stänga av men ibland så lever kroppen och psyket sitt eget liv. I flera år har semestrar och lediga dagar fått ta smällarna, det har blivit svårare med tiden att hålla ut tills dess. Skulle verkligen vilja hitta sätt som kan göra ens psykradikalism närvarande på arbetet utan att göra det till en konstig grej. tror att smällarna skulle bli färre av den tryggheten.

    SvaraRadera