fredag 31 augusti 2012

Migrationsverkethelvete

45 minutes waiting in line on the phone for the Swedish migration board.  The 90 seconds long phone call.  No decision made.  First name last name available at 1:00 PM.  Like every other day.  But this time - after 45 minutes - I got an e-mail address!  First name DOT last name AT migrationsverket DOT se.  Who knew?

torsdag 30 augusti 2012

Ångestdämpning #4; Musik

Vitt brus - brus fungerar bäst för mig

Det har nämnts i tidigare inlägg och i kommentarer till tidigare inlägg att musik (pianospel, musik i hörlurar och så vidare) kan dämpa ångest för många. För mig kan det fungera riktigt bra - och det är nog det sätt jag dämpat ångest på oftast genom tiderna. Jag har under många år och på många sett skapat egen musik. Här har det inte alltid fungerat lika bra. Att spela musik, speciellt om det finns något form av tryck på dig att det ska presteras på ett visst sätt kan innebära ett tryck som samspelar med ångesten. Så under långa perioder har jag undvikit att göra musik - speciellt tillsammans med andra. På sistone arbetar jag dock mycket med elektroniskt noise i ett par olika projekt. Ett som nyss har blivit ett nätsläpp på ett holländskt skivbolag vilket ju självklart varit väldigt pepp. 

Rosa brus

Men det går även att spela musik rent terapeutiskt. Jag har gjort ett par testspår jag tänkte visa här som dämpar ångest för mig. Jag tänkte också försöka berätta för er varför jag tycker att de är dämpande och på vilket sätt. Vi kan börja med ett brusbaserat spår;


När jag hör den här typen av brus så är det som om någonting dämpas, som att något form av grundläggande obehag (jag har konstant ångest) försvinner något. Ibland kan den rena skevheten hjälpa också. Hör på det här spåret - som är så jävla skevt - nästan lite obekvämt skevt. Här känner jag också betydligt mindre ångest;


Det är svårt att veta vad det är som gör detta. Är det specifika toner/ljud som går in på vissa ställen i hjärnan och som stör något som hjälper till och skapar ångesten? För tillfället vet vi nog inte det. Jag vet bara att det kan ge mig en timme eller tvås välbehag. Och att det inte måste vara sammankopplat med ett skapande som är bestående eller prestationsinriktat. Det om något är jätteskönt. Slutligen ett litet dämpat ångestdämpande beat.




Psykakuten

Kära psykakut,

Jag skriver till er i en oerhörd frustration. Sedan första gången jag besökte er som 16åring och fick kommentaren "gråt inte du är väl inget litet barn" har vår relation inte blivit så mycket bättre. Genom åren har jag besökt er när inget annat har hjälpt mig. När livets plåga varit så stor att jag nödvändigt måste vända mig till dig för att hålla kvar den lilla gnutta envishet som finns kvar i att vilja fortsätta leva. Den ända gång ni hjälpt mig är när jag kommit uppskuren om armarna eller när någon hittat mig påväg att slutföra mitt lidande med ett sista andetag.
När jag ringer er frågar ni endast om jag vill dö nu och ni svarar att ni att ni inte kan hjälpa mig. När jag besöker er frågar ni om jag vill dö nu och ni svarar att ni inte kan hjälpa mig. Ni skickar hem mig med tomma händer och mindre hopp. Ni ber mina vänner ta ansvar i att ta hand om mitt lidande (och jag har haft turen i att ha vänner som gjort och gör det även om det är tungt för dem med), ni ber mig att vänta, vänta på bättre tider och vända mig ännu en gång till öppenvården för ännu ett samtal. Är det så psykvården ska vara? Ska vi som har psykiska problem inte kunna förlita oss på en akutvård som hjälper oss när ingenting annat finns där? 

Psykakuten är ingen akut vård. Psykakuten har för mig varit en förvaring utan konstruktiv rehabilitering eller bra säkerhet. Jag har varit inlagd flera gånger, i en period då jag skadade mig själv och ville dö (ja det var därför jag fick "vård" överhuvudtaget). Hur tog de hand om det? De lät mig sova med fem andra personer i ett rum med helt olika anledningar till varför vi var där och med helt olika psykiska besvär som inte gick ihop med varandra och gjorde det värre för mitt spyke eftersom min integritet och behov av egentid totalt förbisågs. De hade ingen som helst övervakning när jag tillbringade långa stunder för mig själv i utrymmen där jag kunnat göra saker som lett till skador. Det ända de gav mig var en sjuksyster som jag inte kom överens med och som jag ville byta men inte fick, tre mål mat om dagen, och läkarbesök och en massa piller.Vart fanns alternativ terapi? Kreativitet? Integritet? Ok, jag ska inte helt fördöma psykakuten. De har hjälpt mig på vissa sätt genom svåra tider, men det har krävts vilja från mig och andra i min närhet och ibland turen att träffa ett guldkorn till läkare och/eller psykolog...



Jag undrar om "fysiska akuten" skulle skickat hem mig med ett brutet ben? För ett brutet ben kommer jag förmodligen inte dö av...det gör fasligt ont och det onda gör mig funktionsnedsatt, men jag kan ju ta lite smärtstillande..(om jag har tur och läkaren vill skriva ut det till mig).. men jag kan ju be en vän stötta mig eller köpa en käpp...det kommer ju ändå läka med tid. Jag måste bara ha tålamod att vänta vänta vänta på bättre tider. Det kommer kanske växa fast igen på ett snett sätt, men det stoppar mig inte från att kunna leva!!




Empatin och kunskapen kring vilken plåga det är att stå ut med sig själv när en mår som sämst är som bortblåst. Utom några läkare, psykologer etc. som sticker ut från normen och verkligen ser en och därmed förgyller ens dag. För tyvärr går jag inte till akuten med en grundtrygghet att bli omhändertagen och hjälpt. Jag går dit med paniken i kroppen, hjärtat som bultar och rädslan i att ännu en gång gå hem med tomhet. Jag vill kunna lita på att jag blir ompysslad när jag kommer dit. Vi som går dit har något brutet och behöver empatiska bandage och varma förstående gips som håller oss stabila tills det som gör ont läkts och växts sig stabilt så att vi kan gå för oss själva och tillsammans.
Psykvården, jag är trött på att berätta min livshistoria om och om igen för er. Jag är trött på att behöva "medelklass retoriskt fast med en dödsdom i rösten" bevisa hur mitt mående påverkar min vardag, jag är trött på att läkare och psykologer inte förstår sin maktposition, jag är trött på era journaler och eran ekonomibrist!
Ja, jag skriver i vredesmod och i stress och det kanske inte är det mest konstruktiva, välbetänkta eller välskrivna att göra. Men just nu skiter jag i det och låter vreden ge mig ny kraft.

lördag 25 augusti 2012

Att leva med Tics #2

Många gånger får jag starkare tics på kvällen eftersom jag är trött både psykiskt och fysiskt. När mitt tics hamnar i munnen så kan jag räkna 1 2 3 och A B C återkommande. Ibland slinker det ut enstaka ord som har upprepats i mitt huvud. Om det är någon bredvid mig kan de hoppa till av ett oanat NEJ eller annat som plötsligt skriks ut. Det är som att jag har en inre strid i huvudet där ena sidan ältar något som ger mig ångest och den andra sidan vill trycka bort dessa tankar med all sin kraft.
Jag förstorar ofta upp småsaker och göra dem väldigt ångest laddade ena dan och andra dan är samma sak ingen stor grej alls. Det är som ett kroniskt tvångsbeteende där ena orosmomentet byts ut mot det andra. Det är alltid något som oroar mig. När jag får väldigt starka tics och skriker ut 1 2 3 och ABC på löpande band blir jag ofta väldigt stirrig. Hela kroppen vill skaka fram och tillbaka och göra sig ockuperad med något hektiskt som ett sätt att komma bort från tankarna, likt ett barn som inte vill sova fast det egentligen är super trött. Det är som en blandning mellan stirrig mani och en parallell känsla av kokande ångest i kroppen.
Då har jag en sak som botar min stirrighet - Brottning!


Det är helt underbart att i en sådan här stund ha någon i sin närhet som är ung lika stark som en själv som en kan brottas med. Det är roligt, det krävs mycket styrka, energi och brottningen lurar hjärnan att jag slåss mot det som min kropp upplever som ett hot. Mina ångest tankar har ju skapat ett påhittat lejon och min kropp kan inte se skillnad på ett påhittat lejon och ett riktigt lejon utan reagerar med stark känsla av hot. Kroppen vill då antingen fly eller slåss för sitt liv. När jag brottats klart kan jag känna hur ångesten till stor del förvandlats till en lättnad i hela kroppen. Jag slogs, jag överlevde då måste ju faran vara över. Ja, ibland är hjärnan faktiskt ganska lättlurad. Det har både för och nackdelar såklart...men en får vara smart och använda det till sin fördel ibland!

tisdag 21 augusti 2012

En dikt om min erfarenhet av det offentliga rummet som transperson



Du sneglar mot mitt håll och knappar frekvent på mobilen för att verka upptagen med något annat.
Du tror inte jag ser dig.
Jag försöker ljuga för mig själv att jag inte bryr mig.
Jag försöker visa dig att jag inte ser dig.
Men jag bryr mig,
jag ser dig,
Jag ser dig innan jag ens har mött dig.
För jag har mött dig flera gånger tidigare.
Jag antar att jag kommer se dig varje gång jag tar mig utanför mitt hem.
Du börjar viska men du kunde lika gärna låta bli,
mina öron letar ändå upp varje ord från din mun.
Du håller för munnen när du skrattar för du har lärt dig att inte skratta åt andra, i alla fall inte när de ser dig.
Dina ögon får mig att vilja sudda bort mitt varande,
min exsistens. 
Du äcklas av min kropp.
Mina valkar påminner dig om dina hungriga begär,
begär som du tyglar.
Du vill sudda ut alla ojämna linjer, alla vassa, sträva kanter och trubbiga ytor. 
Mitt könsyttryck får dig att se freak shows framför dig. 
Du måste ta avstånd,
du måste visa alla andra att du tar avstånd,
du måste visa dig själv att du tar avstånd. 
Du får mig att motvilligt sudda ut mig själv i mörka pösiga kläder och nedböjd huvud. 
Jag går på folktomma gator med knyten näve i fickan och pulserande hjärta beredd på att fly.
På gatan är flykten mitt starkaste vapen.
Jag har börjat skydda dig från min äckliga uppsyn. 
Skydda dig från din ångest av mitt förtryck.
Det är plötsligt jag som förtrycker dig. 
Min kropp påminner om dina största rädslor. 
Jag gör dig rädd.
Jag har börjat tro på att dina rädlsor är berättigade. Föraktar mig själv. 
Min panikångest påminner dig om din inre galenskap som du evigt vill tygla.
Du vill Foga in dig i raka linjer med skarpa hörn. Vara en tredimensionell rektangel med logiska uträkningar och transparant djup.
Jag är den förbjudna njutningen och lidelsen som du inte vågar erkänna att du har. 
Inte ens för dig själv, så förbjuden är jag.
Just i denna stund då du tittar på mig sådär,
viskar om mig,
skrattar åt mig,
just i denna stund har du glömt det du läst i historieböckerna och i media om krig och förföljelse,
du är inte en av dem som krigar,
som förföljer.
I denna stund har du glömt bakgrunden till varför du har rättigheter,
ansvar tycks endast vara viktig i koppling till dig och dina rättigheter. 
Rättigheterna har blivit individualistiska. Ett varande som du drömskt inbillar dig inte kommer förändras.
Du är glad att du inte är jag
I denna stund 
Dina ögon tränger igenom 
Jag tittar åt ditt håll och du vänder din blick.

samhället får följande diagnoser - tvångsmässig könskategorisering. 
Biverkning - starka humörsvängningar och oväntade impulsiva reaktioner.


söndag 19 augusti 2012

”Man får må dåligt, men man måste ta ansvar för det”.


Så många gånger jag hört rubriken riktad till mig eller någon annan, hade jag fått en krona för varje gång och allt det där…

Många av mina vänner som är pålästa och engagerade feminister har sett frågande ut när jag gått igång och pratat nyförälskat om psykradikalism. När en njuter av privilegiet att inte ha behövt fundera på sin funktionalitet gör en kanske inte det. En kompis länkade en artikel om psykradikalism i julas och jag fick för första gången en försiktig tanke om att en del av min psykiska ohälsa inte berodde på mig. Kanske det berodde på faktorer och strukturer utanför mig och att det inte var ”jag som var en dålig människa”. Det var så det började och för min del behövde det börja där. Även om jag också sett mig själv som ”engagerad och medveten” så har min psykiska hälsa och tankar om den inte varit integrerad med normkritik och feminism, snarare något som varit i vägen för att delta i arbetet.

En del frågar om jag vill normalisera psykisk ohälsa. Jag skulle snarare vilja sudda på gränserna för vad som är ”normalt och onormalt”. Ta diskussionen om hur våra olika funktionaliteter påverkar oss. Kanske kunna reducera fördomar. Ha ett normkritiskt perspektiv på hälsa och vården. Stötta varandra. Skapa större utrymme för individers förmågor och oförmågor, till exempel när det kommer till arbete/utbildningar. Jag vill inte skapa ett ”vi och dem” med vården, den har räddat livet på mig och många andra och behövs. Jag försöker också se upp med att inte romantisera psykisk ohälsa eller delta i en inofficiell ”värst story vinner”. Jag vill må så bra jag kan såklart.

Jag var på samtalet som hölls på AnarchoPride om Psykradikalism och mycket av det jag funderat på togs upp. Jag minns att någon sa fint att ”en inte behöver vara sjuk för att vara psykradikal”. En sak jag inte funderat på som nämndes var ”att göra aktivistvärlden fluffigare”. Att ta hänsyn till människors funktionaliteter vid exempelvis aktioner, se till att få tillräckligt med mat och sömn till exempel. Jag har ofta känt mig som en dålig människa för att jag blir rädd och har därför mest deltagit i lugnare demonstrationer. Förra hösten blev jag säckad av polisen och jag var nära att få en panikattack i tumultet. Det gick bra men det fick mig att bestämma; medan jag jobbar på att våga, säger jag också nej till det jag inte pallar.

De som sagt till mig, i största välmening, att en ("man" oftast) får må dåligt tänker nog inte att vare sig jag får tillåtelse eller ej så är det min högst verkliga vardag. Mitt psyke är min värsta och min bästa fiende och att jag ”fått tillåtelse” känns förminskande. Jag försöker ta ansvar för min psykiska hälsa, till exempel göra det så lätt som möjligt för min familj och vänner när jag är inne i svåra perioder och inte vänta för länge med att söka hjälp. Nu vill jag också ta ansvar genom någon form av psykradikalt arbete. Alla människor har en psykisk hälsa som kan övergå i ohälsosamma drag. Alla har sin version.

Det här är psykradikalism för mig.

lördag 18 augusti 2012

Arbete - funka enligt mallen


Jobbet.
Jag har en komplicerad relation till mitt jobb av flera orsaker.
Jag tycker mycket om yrket i sig, det är ett yrke som inte ser likadant ut från dag till dag eftersom jag arbetar med människor, det har kreativa infall, jag kan aldrig bli färdig utan utvecklas hela tiden.
Men jag har också massa inre kval som ger mig återkommande ångest. Inre strider om att jag inte duger om jag inte presterar något (gärna bäst), jag har inte "lyxen" att kunna diskutera privatlivet på rasten med mina kollegor. Vilket gör att jag inte har samma närhet till mina kollegor som de andra har, då mitt privatliv på flera olika sätt sticker ut från normen;

  • Jag är trans (vilket de ignorerar fast de vet hur jag ställer mig till min könstillhörighet)
  •  jag lever inte monogamt (har fått kommentarer som inte är så trevliga av kollegor när de hört det).
  •  jag är inte heterosexuell
  • Jag är queer feministisk anarkist (de tycker mest det är galet tokigt) 
  • Mitt jobb eller familjen är inte det ända fullkomliga i mitt liv (????)
  • jag är inte psykiskt normal (hög stress, som mitt jobb innefattar, framkallar detta ännu mer) 

Mitt fokus kommer handla om att inte vara psykiskt normal på jobbet och mina kontinuerliga inre strider om hur öppen jag kan, vågar och/eller vill vara.
Jag har under flera års tid på jobb haft starka stressreaktioner med dagliga svimningskänslor, ångestattacker, minnesförluster, känsla för ljud och ljus, svårigheter i att ta in och sortera flera intryck samtidigt etc. Jag har kroniska psykiska grejer som utlöses mest i stress.
Mina ångestattacker kommer oftast på kvällen när jag helt utmattad kommer hem och vill slappna av.


Enligt reglerna så får en inte vara sjuk mer än sex gånger på ett år. Om en har varit sjuk mer än sex gånger så piper det i min chefs dator att en av hens "medarbetare" är i riskzonen för en framtida sjukskrivning. Min chef har då ansvaret att tillkalla till ett rehabiliterande samtal. För mig har denna regel både för och nackdelar, fördelen är att kolla av arbetarnas mående på jobb. Nackdelen är att det har ett ekonomiskt egenintresse för att jag ska ha ett livslångt "friskt" liv, det är inte ett möte där en väns omtanke och empati i samtalet hade varit under annat fokus som kanske; din chef begär för mycket av dig, dina kollegor trakasserar dig osv. De här mötena är väldigt fokuserad på mig själv och vad JAG kan göra för att komma tillbaks till jobb.




Men om jag återkommer till dessa sex dagar som en högst får vara sjuk.
För mig är detta ett typiskt exempel på ännu en privilegierad situation för de psykiskt och fysiskt normala som blir sjuka för förkylning, feber, influensa och andra sjukdomar som är vanliga, jobbiga fast behandlingsbara inom en kort tid, och som oftast inte kräver sjukskrivning (om det krävs sjukskrivning så är det så konkret att en får det), stigmatisering, demonisering och plötslig ångest hos den som tar emot min information om min situation osv.
När en är sjuk med förkylning eller feber så är en sjuk i flera dagar oftast och då förlorar man inte så mycket på att stanna hemma som om en stannar hemma en dag och hela ens dag blir bara den jävliga kalenderdagen = 0kr i lön + ett pip på chefens dator.
sex dagar för en person som endast har "normala" "mänskliga" besvär i kropp och psyke varje år är sex dagar kanske helt lagom. Men för mig som kan få flera panikattacker i veckan så kan de här sex dagarna gå åt väldigt snabbt.

Rent konkret är jag mer på jobbet än mina kollegor. För när jag varit sjuk så har jag oftast varit sjuk väldigt kort för att jag haft en baksmälla från en attack kvällen innan, medan när mina kollegor är sjuka eller vabbar så är de borta hela veckor, men får samma "pip" i systemet som jag. Så sex dagar för mig är inte mycket. Men det är endast jag och andra som är långtids sjukskrivna (oftast av fysiska själ) som får gå på rehabmöte med chefen.
Detta är inte en ren tillfällighet att jag mår dåligt, jag har mått dåligt sedan jag kan minnas och kommer förmodligen ha dessa problem i resten av mitt liv. Jag måste jobba, jag har inga sparade pengar och har än så länge inte lyckats bilda mitt liv utanför det ekonomiska systemet med andra i ett eget uppbyggt kollektivt samhälle, så jag behöver idag få in pengar och jag tycker t.om. om mitt yrke i grunden. För mig är det viktigt att tycka om jobbet i grunden då mitt mående i sig ofta inte är bra, de arbeten jag inte tyckt om rent yrkesmässigt har varit outhärdligt för mitt psyke att klara av och jag har slutat inom kort tid.


Arbete är inte gjort för fysiskt eller psykiskt icke normala.


En annan sak är schema.
På mitt jobb har det varit länge så att "alla" får önska hur de vill anpassa sitt schema utifrån sitt liv och boende. Detta är inte stora justeringar då vi alla behöver vara på jobb under dagen, så det handlar mest om öppningar och stängningar: vem vill ta dem?




De som har barn får alltid första shing. DE HAR JU BARN!! De är väl klart att de ska få det???!!!!
De som får andra shing är de som bort långt borta. DE BOR JU LÅNGT BORTA!! STACKARS DOM ATT GÅ UPP SÅ TIDIGT!!!
De som får tredje ching är de som har ont i   kroppen.
Och sen kommer....nä det finns väl inget mer?

Det här hände senast vi gjorde en schema ändring på jobb (det händer relativt ofta p.g.a. föräldraledighet och folk som slutar). Jag kommer tillbaka från semestern och ser att ett nytt schema är skrivet. Jag börjar titta på schemat och ser att endast jag har flera stängningar i veckan och någon öppning, medan flera andra aldrig har en stängning och/eller öppning. Jag går fram till två kollegor som varit med under förändringen för att fråga dem hur de tänkt. Då får jag svaret:
-ja men den och den har ju barn så de vill ju inte öppna eller stänga
Då frågar jag varför en annan kollega fått samma sak, som inte har en ända stängning, men inte har några barn. Då får jag svaret:
- ja, men hen kanske har ont i magen.
- ont i magen? kroniskt eller? Men jag känner att detta börjar gå lite för långt! Jag har inte fått önska alls och jag har en del grejer också, svarar jag.
- Men nu ska vi inte vara såna och kontra här, det kan faktiskt vara så att hen önskat något för att hen har ont i magen.
Då hade jag lust att kasta alla journaler och alla diagnoser i deras ansikten och bara skrika åt deras monogama skit familjeliv och sina förkylningar....
Jag har inte gett upp och de ska kolla lite till på schemat.




Jag måste ljuga att jag har feber när jag ringer in och sjukar mig. Jag har egentligen haft en ångestattack och inte sovit på natten, är helt mör i kroppen och huvudet nästa dag för att arbeta med människor. Feber är det mest neutrala och godtagbara en kan säga, det blir aldrig ett ifrågasättande eller en stark chock reaktion.

Jag skulle vilja fråga er där ute. Hur gör ni? Med de sex sjukdagarna, med schema, med ansvar på jobb som ni inte klarar av?? Hur får ni psykradikalismen in i arbetet?







fredag 17 augusti 2012

NPF-utredning

"Följden är att vi måste bekräfta vad en del sociologer ständigt hävdar: det finns inte något sådant som en normalpsykologi med giltighet för hela mänskligheten."
      Karen Horney 


Var  iväg för det avslutande samtalet i en NPF-utredning (Neuropsykiatriska funktionshinder - ADHD - ADD - Autismspektrumstörningar och Tourettes syndrom med mera). Jag har vissa problem som påminner om Aspergers syndrom och därför  så satte de mig att utredas i en sådan. Utredningen var ganska lång och jag vet inte vad jag ska säga om den egentligen. Det lustiga var att alla psykologer/läkare som jag träffade utanför utredningen var 100% säkra på att jag hade Asperger. Enligt utredningen var det dock inte så säkert. Visst, det fanns vissa tecken - men eftersom jag hade för höga resultat på den verbala delen av ett så kallat Wais-test så tyckte de att det inte kunde vara det. Väldigt höga resultat för övrigt - bara 1% av befolkningen har högre. Jag tror jag ska börja tro på intelligenstest nu... :) Nej, de har faktiskt ingen betydelse. För att förklara varför jag mår så dåligt som jag gör så gav de mig i stället två andra diagnoser, Generellt ångestsyndrom (som jag själv misstänkt länge att jag har även om jag vet att det är en slaskdiagnos) och Tvångsmässig personlighetsstörning. Jag ska således tillbaka in i den vanliga psykiatrin och försöka få hjälp där på något sätt. Troligtvis medicinering och kanske typ KBT - vi får väl se vad som händer. 




På ett sätt känns det skönt att inte få en diagnos inom NPF-spektrat - det kan ge ju problem med körkort och annat - men samtidigt vill jag ju ha en så ackurat beskrivning av mina problem som möjligt. En vill ju gärna tro att det ska finnas en beskrivning av ens sjukdom (symptomen) och sedan en beskrivning av de bakomliggande orsakerna. Typ - "du kan inte gå för att du brutit benet." Tyvärr fungerar ju inte  psykiatriska diagnoser så. Huruvida jag nu fått en ackurat diagnos nu eller ej vet jag inte. Men - de var i alla fall trevliga när de gav mig svaren. Det kan en ju inte alltid hoppas på. Även om jag inte är hundra på att "sanningen" riktigt kommit fram ännu. Precis som Karen Horney skriver i citatet ovan så är de här generella kategorier tämligen sköra. Vill du fördjupa dig mer i Horneys tänkande (som är från 30-50-talet men fortfarande ibland aktuellt), så rekommenderas denna länk.

tisdag 14 augusti 2012

Att leva med Tics #1

Sedan barnsben har jag haft tics. Vissa skulle väl också vilja likna det vid tourettes. När jag har mycket stress brukar det utlysa ångest och därmed mina tics. Som tonåring varade det i dagar och veckor utan något stopp. Det är rörelser, ljud och annat som tvångsmässigt pågår monotont på olika delar i kroppen. 
Mitt tics gör att jag näst intill aldrig är still med mina händer. De måste pilla på något hela tiden. 

De två senaste somrarna under min semester från jobb har jag kunnat leva ut min transidentitet med min ansiktsbehåring (vågar tyvärr inte det på jobb än). Mustaschen har växt och skägget likaså men mina fingrar kan bara inte låta mina hår vara. Fingrarna letar alltid upp något hår som jag känner på om och om igen. Jag gillar känslan av hårets spänst och styrka. Mitt pekfinger (och min tunga...hihi, det är lite jobbigt när jag är ute och kommer på mig själv slickandes om munnen när jag möter någon...det kan tolkas lite fel...) brukar liksom böja eller stryka ett hårstrå i taget och känna på spänsten i evigheter. Tillslut var jag bara tvungen att trimma håret, vissa hårstrån fick jag ta bort helt. 

Många sår på kroppen har uppkommit av att pilla för mycket. Så fort jag känner att något sticker ut på huden så vill jag pilla och göra det jämt. Det kan också vara muskeldelar på kroppen som jag spänner och släpper och spänner igen under längre tider. Även om jag tillslut blir väldigt trött (det kan också göra ont av att spänna och släppa konstant, lite som monoton styrketräning fast utan vikter) så kan jag bara inte sluta. Det värsta tycker jag är när det hamnar i halsen och jag harklar non stop. Det är så frustrerande att harkla och inte kunna sluta! Det är en liknande känsla som när en känner att en har ett hårstrå i ögat fast en inte har det. Känslan är som en stor placebo effekt på ett bisarrt sätt.

Men något som dämpar det är mitt fantastiska piano! När jag har mycket tics och är uppe i varv kan jag sätta mig vid pianot och låta fingrarna snabbt och maniskt svepa över tangenterna länge länge tills jag hamnar på en ton. Å, jag kan bli helt extatisk av en ton! Tonens resonans får mig att hamna i en meditativ trans. Jag kan lyssna på den monotona upprepningen av t.ex. A i flera minuter och när jag sedan öppnar ögonen är det som om jag fötts på nytt. Så denna text vill jag tillägna mitt piano.

tack mitt piano

måndag 13 augusti 2012

Ångestdämpning #3; Fysisk träning

Träning mot ångest, inte träningsångest.


Då och då kommer rön om att ångest kan botas eller i alla fall dämpas av fysisk träning. Efter att ha hört detta X-antal gånger bestämde jag mig för att prova om det kunde fungera på mig. Jag är inte direkt gymtypen även om jag inte har något emot att röra på mig. En anledning till att jag inte känner mig hemma på gym är nog att den mobbning jag utsattes för under låg- mellan- och början av högstadiet alltid eskalerade i samband med gymnastiklektioner, friluftsdagar och liknande. Sen är jag rätt tafflig i koordinationen med – det tar lång tid för mig att lära mig olika rörelser med kroppen. Om jag inte är intresserad av något (typ dans eller bollsport) så lär jag mig det inte. Det är väl någon form av dyspraxi som gör att jag måste nöta in rörelserna. Därför har startsträckan för fysisk träning varit lång för mig.

Omklädningsrum - inte allas favorit.


Sen gillar jag inte omklädningsrum, att duscha i duschar som jag inte vet hur varma de är/hur hård strålen är och så vidare. Jag är ganska känslig taktilt i allmänhet. Som ni förstår så gör detta att startsträckan blir ännu längre. Det är fan inte lätt när det är svårt!

Gillar Cross Trainers

Men skam den som ger sig. Min arbetsköpare (de som köper min arbetskraft) erbjuder friskvård på arbetstid och det finns ett gym i närheten av där jag jobbar. Så jag har tillslut tagit mig dit. Rejält. Nu tränar jag sedan nästan ett år tillbaka tre gånger i veckan och under en period ingick det i detta löppass på Cross-trainer eller löpband med en sammanlagd längd på 3-4mil i veckan. Efter att ha pratat lite med folk som har koll så har de sagt att jag nog inte ska träna så mycket mer på grund av skaderisken. Jag tränar alltså riktigt mycket för att vara en random person som inte ska springa ett marathon till helgen. Vad är nu resultatet av detta? Har jag mindre ångest?


Äter fortfarande bensodiazepiner.

Ja, lite mindre. Just den dagen då jag tränar. I några timmar efter att jag tränat. En ganska liten effekt alltså. Så – nej, ångest botas inte av träning. Inte min i alla fall. Jag äter fortfarande bensodiazepiner flera dagar i veckan. Men, eftersom det är gratis och inte verkar skadligt på annat sätt så fortsätter jag träna ungefär lika mycket som tidigare. En anledning är att jag då som vegan kan håna personer som menar att de måste äta kött för att de tränar (en åsikt som oftast uttrycks av medelålders män som tränar en gång i månaden). Och lite tränar jag nu för att det har blivit kul också.


Bra förebild!

Ska du inte börja träna alltså – för att det inte fungerar? Nej, jag tycker nog att du ska börja träna faktiskt. Det finns många andra fördelar påstås det och bara för att jag inte blir botad direkt så betyder det inte att inte du fungerar på ett annat sätt. Jag tror att det här med effekten beror på många olika faktorer. En anledning till att jag fortfarande har kraftig ångest kan vara att jag haft det under så lång tid exempelvis. Har ju haft obehandlad ångest i mer än tjugofem år i alla fall. För en person med en kortare ångesthistoria kanske det är en annan sak – och vem vet - jag hade kanske blivit frisk om jag börjat för tio år sedan?

Låt inte gymbesökarna skrämma dig!


Tyvärr så är gym platser som befolkas av män som ser ut som om de står i valet och kvalet mellan om de ska bli ordningsvakter eller yrkeskriminella. Det finns så mycket idioter som tränar så ni skulle blir förvånade om ni såg det! Dessutom är många människor märkta av en lång skoltid med dåliga gymnastikminnen. För att inte bli avskräckt så kan det vara bra att prata med folk om vart det finns ett schysst ställe med en aning färre idioter. Eller – skaffa några träningsredskap att ha hemma. Önska dig ett par hantlar i julklapp exempelvis. Gå en promenad. Känn efter vad som fungerar. Hoppas inte för mycket eller för litet. Och så vidare.

söndag 12 augusti 2012

Ett avtryck

Jag filar på några inlägg men tänkte länka två grejer under tiden för att göra ett avtryck här, så hej hej!

Det första är Jenny Jägerfelds sommarprat - har du inte hört det, lyssna här.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5127806


Det andra är denna video. Kan ju diskuteras utifrån att människor ska lära sig "förstå" psykisk ohälsa (toleranspedagogik?) men jag skrattar varje gång jag ser den i kombination med en obehaglig, subtil igenkänning.



Diagnos X ?? - När DSM-IV diagnostisering inte räcker till

Jag har blivit omdiagnostiserad många gånger sedan jag var 16år och fick min första depression. Läkarna har i början varit lika säkra varje gång men alltid slutat i tvekan. Jag har varit en patient som är svårdiagnostiserad. En som inte passar in i mallen av DSM-IV diagnostisering. Ena året var det psykos. Då trodde de jag hade vanföreställningar för att jag var så paranoid och onåbar. Jag var mest rädd för alla påhopp jag vardagligen var med om som könsöverskidare. Så rädd så att jag till slut blev överkänslig och paranoid när jag inte ens behövde det. Men tanken av att min paranoia bottnade i en verklighet av transfobi slog inte läkarna. I mina journaler kan jag läsa ” beskriver hänsyftningstankar, ringhetsidéer, vanföreställningar om eget misslyckande samt kroppsliga vanföreställningar och hallucinationer.”
Jo, jag trodde väldigt lite på mig själv och tanken av att någonsin bli älskad trotts mitt könsuttryck utanför normen och min avvikande sexuella läggning gav mig djupa depressioner och ännu mer inre hat. Sen fortsatte diagnoserna ramla ut: schizofreniform, psykosnära personlighetsstörning, borderline, sensitiv paranoid grundpersonlighet, utvecklingsstörning, ångestattacker, torettes syndrom, regressionsstadium, självdestruktiv, tvångsvård, svår depression, livskris, andra specificerade fobier, oklar diagnos, traumatiserad ”flicka”, PTSD, paranoid personlighetsstörning m.m.
3/4 av alla diagnoser fick jag reda på genom hemskickade remisser jag beställt flera år efteråt och 1/4 fick jag snabb kommenterat på måfå bland en massa annan info. Jag skyndade mig hem efteråt och googla fram info om diagnosen med länk till sidor av alla möjliga slag. Det kändes till slut som att läsa dagens diagnos istället för dagens horoskop. Alla diagnoser passade in om en bara ville det...precis som horoskopens syndrom. 


Det är som att bedömarna jag mött endast sett mitt skal och mina reaktioner men vägrat lyssna på min vardag och mitt bagage. Jag var i flera år tablettberoende och gick i en daglig apati för min omvärld. Det ända jag ville var att sova. Jag kunde bli så trött att jag fick släppa matkassarna i butiken för att springa hem till sängen i akut-trötthet. Under studierna kunde jag somna mitt i en spännande föreläsning fast jag ville så gärna lyssna, men ögonen ville liksom inte hålla sig uppe. Jag fick starka mardrömmar på nätterna och blev beroende av tabletter som en egentligen inte får ta mer än två veckor. Jag fick dom utskrivna år efter år.
 


Men visst var det skönt att ta tabletter. Jag brydde mig inte lika mycket om all vardagstrackassering med blickar, skratt, hot, viskningar, ifrågasättning, intervjuer av okända människor om min könsidentitet både på gatan, på jobb, på klubb, i affären, i familjen och i bussen...jag brydde mig inte heller om konstruktiv kärlek och hamnade om och om igen i destruktiva relationer där droger, hemlöshet och våld både psykiskt, fysiskt och sexuellt var en vardag. Det var jag inte rädd för, våld och förakt av mig som person var ändå sådant jag kände till sedan barnsben. Det kan ibland kännas som att läkarna som diagnostiserat mig sitter med en stor bibelbok framför sig, och så fort jag öppnar munnen letar de fram en diagnos från sitt index och ger mig fem förslag på olika tabletter jag kan ta. Jag har slängt mina tabletter i papperskorgar. En gång på stranden som hemlös, en gång i papperskorgen vid ICA och en gång i en plastpåse för att spara dom till en skulpturidé gjord av tabletter. Nu är jag ännu en gång tillkallad till psykosenheten. Ännu en gång för att bli utredd. Undrar vad det kan bli nu?

Ibland undrar jag om jag hade fått alla dessa diagnoser och tabletter om jag passerat som en ”normal” kvinna/man, om jag som ungdom hade medelklass bakgrunden och retoriken att tala för mig, om jag hade blont hår och mer svenskt utseende, om jag hade ”finare” kläder, om jag fått behandling för att tycka om mig själv och klara av att stå på mig i vardagen? Men det funkar ju inte för läkemedelsbolagen...då får de ju inga pengar! Och då behöver samhället plötsligt mer vårdalternativ oj oj oj...det kostar. Men jag ska inte klaga! Jag har fått gå på den fantastiska vårdgarantin som ska hela mig på 8 gånger! tackar tackar....Jag har levt mestadelen av mitt liv förtryckt av könsmaktsordning, patriarkat, heteronormativitet, våld och rasism. Men äntligen så kommer KBT lösa ALLT på 8 gånger! YEY! Och vet du hur en gör?! Jo det e bara att andas, slappna av, lyssna på en mindfullness skiva i slutet av psykologsessionen, uppgifter och åter uppgifter som skapar prestationsångest och ångestattacker på jobbet, men men, det är den ända vägen ut till ett normalt liv, och sist men inte minst: kom ihåg att det ligger hos DIG och din inställning och INTE på samhället!!.......

lördag 11 augusti 2012

Ångestdämpning #2; Alkohol

Jag slutade dricka alkohol för några år sedan och det var som en brukar säga "på förekommen anledning". Före det hade jag använt alkohol under flera år för att dämpa min ångest och det hade haft sina bakslag över tid. Jag har fortfarande ärr från slagsmål och annat som alkoholen skapat och är väldigt glad över att det inte gick värre under min mer än tioåriga suparperiod än vad det kunde ha gått. Det är viktigt att påpeka att jag aldrig var en "klassisk alkoholist" - jag var aldrig beroende av alkohol rent fysiskt (mer om den diskussionen från en annan bloggare, här). Men hade svårt att genomföra vissa sociala sammanhang utan alkohol. Det var inte alkoholens fel - utan alkoholen hade jag struntat i att göra de här sakerna och problemet hade kvarstått. Mitt beslut att sluta med alkohol har därför gett mig enorma sociala problem. Jag är nu nästan helt socialt isolerad på min fritid. Det är därför både en och två gånger jag diskuterat detta beslut och funderat på att börja dricka igen. Hittills har jag dock valt att fortsätta på det nyktra spåret.


Alkohol kan ge sociala problem - ibland när du dricker gör du
bort dig.

Men är alkohol verkligen ångestdämpande? Nja - för min del enbart till viss del. Ofta kunde det lugna ner mig så pass så jag klarade av att sitta bland folk, föra ett samtal om ovidkommande saker (har svårt för sådant annars) och annat som en gör på krogen. Men ibland stegrades ångesten i stället. Detta ledde till problem som "ångestattack på krogen", "slagsmål med idiot", "otrevlig mot människor som jag borde ignorerat" samt "andra självdestruktiva beteenden som kunde ha undvikits"  Som ni säkert kan förstår skapade alkoholen mer problem för mig än vad den egentligen löste. Dess enda fördel var att jag faktiskt kunde umgås med folk - även om jag fortfarande hade en massa handikappande problem när jag gjorde det. Flera av dessa problem var kopplade till "medicinen alkohol"


Zywiec var för övrigt en av mina favoritöl.

Dessutom är alkohol beroendeframkallande. När jag var runt 19 år och hade en matchvikt på cirka 50 kg (jag har också haft vissa problem med mitt ätande) så brukade jag dricka en flaska kir och sex folköl innan jag gick ut på krogen och drack 5-10 starköl till. Alltså, om inte annat är det jävligt dyrt. På slutet av min alkoholkarriär - tio år senare och under en period då jag reste väldigt mycket - hade jag redan vant mig vid dagliga återställare och svårigheter som "att supa tills du skiter på dig" , "gå i sömnen och kissa på grejer i lägenheten" samt att cykla in i skyltar och slå sig på andra sätt på fyllan. Låter det fräscht? Nej, och det är inte något jag är stolt över heller. Jag tror faktiskt att det största friskhetstecken som jag själv drivit fram - dessutom helt utan hjälp från psykiatrin - är att jag slutade dricka. 



Förnedrande för en själv.

Den enda fördelen - som jag påstått tidigare. Är att jag faktiskt hade ett levande socialt liv som alkoholanvändare. Flera personer har sagt till mig att "du, det var inga riktiga kompisar om de kräver att du dricker alkohol för att ni ska umgås" - Ja, till viss del kanske det är sant. Jag skulle själv säga det till någon som var 16-17 år gammal (och kanske lite äldre). Problemet är om du är 30+. Vet ni hur svårt det är att skaffa vänner i den åldern? Speciellt om du är sjuk och har sociala issues på ett eller annat sätt. jag kan verkligen förstå den person som inte slutar dricka - det är inte säkert att du kommer kunna bygga upp ett socialt liv igen. För mig känns det i och för sig som om det var värt det. Men när jag inte har pratat ordentligt med någon annan än min närmaste familj + mina arbetskamrater på några dagar så saknar jag ibland den socialitet som det drickande livet faktiskt innebär. Även om jag inte saknar alkoholen. Troligtvis är den sociala aspekten en stor anledning till att människor med samma problem som jag har haft faktiskt inte slutar. Och tills jag hittat en väg ut ur detta måste jag faktiskt hålla mig lite lugn i kritiken av andras drickande. Risken finns faktiskt att du blir lika ensam som jag är nu. Och det är också ett problem - jag lovar.

torsdag 9 augusti 2012

"Regnet gråter åt mig"


- Vad gråter du för? Du är väl inget litet barn?
17 år och första upplevelsen av läkaren som tog emot mig på akutmottagningen.  

onsdag 8 augusti 2012

ADHD-utredning


Vi har fått en text insänd. 

Jag vill berätta om ett möte med svensk öppenpsykiatri under min ADHD-utredning under vintern 2011. Överläkare R fräste, himlade med ögonen, hade ett hotfullt kroppsspråk, var nedlåtande och elak och ställde irrelevanta och respektlösa frågor.
En av mina föräldrar fick ADHD-diagnos i vintras och jag började misstänka att jag har det också. Så jag sökte hjälp på traktens öppenpsykiatriska mottagning, där jag fick kontakt med en psykolog som var mycket bra. Jag genomgick en screening för flertalet psykiska sjukdomar och personlighetsstörningar med henne. Efter tre samtal ansåg psykologen att en neuropsykiatrisk utredning skulle vara nästa steg, men det beslutet måste fattas av en överläkare, så därför hade jag och min psykolog ett möte med honom.
Överläkare R var kall, förvirrande och det kändes som att han ville sätta dit mig, snarare än att förstå mina problem och hjälpa mig. Han pratade betydligt mer än jag under mötet och han gjorde ingenting för att få mig att känna mig bekväm. Jag är förskräckt att en sådan person kan arbeta på en psykiatrisk mottagning, jag mår ändå ganska bra, men tänk deprimerade, ångestfyllda människor som möts av denna mans misstro, anklagelser och föraktfullhet?
Jag önskar att jag hade kunnat spela in vårat samtal. Istället skrev jag ner mina upplevelser direkt när jag kom hem efter mötet.
Han inledde med att säga att ADHD är alldeles för överanvänt som diagnos, att alldeles för många vuxna diagnostiseras med det.
Han var kall. Han använde massor av härskartekniker. Avbröt mig. Himlade med ögonen. Sa ”nej nej nej nej” (som i ”så är det inte alls”).
Han var svår att förstå. Jag vet inte hur jag ska beskriva hans sätt att ställa frågor... Dels var det massor av frågor efter varandra, så att när han till slut tystnade visste jag inte vad jag skulle svara på. Detta förklarade han sedan att det var för att se hur jag kunde hänga med.
Sedan var det också att de var liksom, för öppna. De gick inte att svara på, jag visste inte vad jag skulle säga.
Exempel på frågor:
Han: ”Din pojkvän, vad tycker han om dig?”
Jag: ”På vilket sätt? Han tror ju också att jag har ADHD…”
Han (argt): ”Men! ADHD ADHD ADHD! Tycker han att du fungerar?”
Han: ”De här kläderna, vad vill du med dem?”
Han: "om du inte får en diagnos, vad ska du göra?"
Jag: "vadå, vad ska jag göra?"
Han: "ja, vad ska du göra!"
Jag försökte förklara att jag fick svårt att svara på hans frågor för att han kändes hotfull och ställde frågorna på ett väldigt svårt sätt. Han lyssnade inte alls. Jag sa att det inte kändes som han var intresserad av mitt bästa – då himlade han med ögonen. Jag påpekade det, och då sa han:
”Vi är olika! Alla är olika! Jag tittar på dina kläder, du tittar på mina kläder, jag gestikulerar, gestikulerar du?”
”va, ja, ibland?”
”men du gestikulerar inte nu”
”eh, nej?”
”Men du måste respektera mig för att jag gestikulerar”.
Han gjorde en missnöjd min när jag svarade att jag var bisexuell (varför frågade han ens om jag var hetero?), och frågade om min pojkvän skulle tycka att det var okej om jag hade en tjej och en kille samtidigt.
Han frågade om hur ofta vi har sex, om jag är omättlig.
Han frågade om jag gillar BDSM, jag sa typ att
"nej, inget avancerat, men vadå, skulle det vara en del av sjukdomsbilden menar du?"
"Ja, såna där som binder och piskar och tar strypgrepp tills man tuppar av, bajsar och kissar på varandra - det är ju sjukt, det är inte normalt, det är ett självdestruktivt beteende".
Han sa att bedömt på min klädsel så hade han trott att jag hade aspergers (!), men det hade han uteslutit nu, likaså att jag var psykopat och många, många andra diagnoser.
Och att eftersom jag kunde sitta still och fokusera den timmen som samtalet var, så har jag inte ADHD.
Han sa att jag inte hade ADHD för att jag klarat skolan bra. Jag sa att det finns många med ADHD som klarat skolan, och pekade på de saker som hjälpt mig – bra lärare som bland annat lät mig sitta på borden och virka under lektionerna. Då fräste han att vi inte pratar om alla andra utan om mig. Psykologen sa då att det finns rön som visar att flickor med ADHD ofta klarar skolan bra.
Han sa att jag inte hade koncentrationssvårigheter för att jag varit koncentrerad under hela mötet. Jag försökte förklara att ja, jag kan koncentrera mig en timme, speciellt eftersom jag inte behövt vara koncentrerad tidigare på dagen (eftersom jag inte hade varit på jobbet), men jag upplevde inte att han lyssnade alls.
Han tyckte att eftersom jag kommit i tid till mötet idag så brukar jag inte komma försent, trots att jag kommit för sent till psykologen på ett av fyra besök, och förklarade att idag hade jag som sagt inte gjort något annat, och ställt klockan för att komma iväg i god tid. Att jag har hittat vissa hjälpmedel som hjälper mig att uppfylla normer i samhället ofta (exempelvis komma i tid till viktiga möten) betyder ju inte att jag inte har problem.
Någon gång i mitten av samtalet sa han att jag inte skulle få någon utredning utan att jag skulle få gå hem och fundera. Jag förstod ingenting. Uppenbarligen inte psykologen heller, för hon sa:
”Du, Reza, jag är inte säker på att jag förstår vad [mitt förnamn] ska fundera på?”
Då bytte han ämne, tror jag, jag minns inget svar iallafall.
Jag kände mig väldigt utlämnad.
Apropå att jag grät så sa han "vad handlar det här om? det handlar om att du blir avvisad."
"Nej" sa jag "det handlar om att jag kommer hit öppen och sårbar och människan som har makt över mig-" "NEJ NEJ NEJ" avbryter han. "Jag har ingen makt över dig. Du kan gå till vilken psykmottagning som helst, du kan gå till en privat klinik”
Jag ifrågasatte hans sätt att strängt, hårt, hotfullt ställa frågor. Han svarade: ”Jag ser ju nu att du är emotionellt instabil, du gråter. Hur skulle jag annars få veta det här?” (gestikulerar)
Min tanke är: genom att skapa tillit och fråga personen. Eller prata med psykologen, som mycket väl visste det redan, efter våra tre samtal. Att skapa en krissituation för mig där jag gråter genom tre fjärdedelar av vårat samtal kan ju knappast vara hur svensk psykvård ska vara.
Han sa ”jag tar ansvar för patienten genom att inte bara ge dem den diagnos de kräver, jag undersöker.”
Jag sa: "Jag känner inte att du har gjort NÅGONTING för att jag ska känna mig bekväm. Tycker du att du har gjort det?" Det var någon gång i slutet. Han svarade inte.
I slutet av samtalet sa han också ”Bevisa för mig att du har ADHD då!”. Jag var så trasig, gråten och utmattad så jag orkade inte, kunde inte säga något. Jag vände mig mot psykologen – som ju pratat med mig i tre omgångar och höll i papper där det stod vilka problem jag har.
Då sa han: ”Gråt inte, titta inte på henne, prata med mig!”
Sen började han fråga vad jag skulle göra om jag inte fick diagnos. Då sa jag:
"Jag vet inte. Jag blir glad om jag får en _utredning_, jag bryr mig inte om diagnosen, är nöjd om jag blir diagnostiserad med att INTE ha adhd".
"vad gör du då?"
"vadå, gör?"
"vad gör du om du inte får diagnosen adhd?"
"tja, jag vet ju inte hur det fungerar, men jag tänker mig att om jag har sökt hjälp, och ni har konstaterat att jag har problem, så att jag får en utredning, och sen visar det sig att jag inte hade adhd - då ANTAR jag (men så måste det ju inte vara) att ni inte bara släpper mig, utan då antar jag att en psykiatrisk mottagning försöker hjälpa mig på ett annat sätt, eftersom ni redan konstaterat att jag har problem, och de försvinner ju inte bara för att jag inte har ADHD".
"Då ger vi dig en utredning. Inte för att du gråtit dig till det, inte för att du hotat mig (på ditt sätt)" (jag förstår inte vad han menade med det) "utan för att bevisa för dig att du inte har det, så kan vi hjälpa dig sen".
Både jag och psykologen blev mycket förvånade och var inte säkra på att han menade allvar, så psykologen sa trevande ”Så… [mitt förnamn], då får du en utredning, och så ser vi vad som händer efter  det…”.
Jag bad att få prata med psykologen en stund själv när mötet var klart för att få gråta ut lite och för att få veta hur det skulle gå till framöver.
När överläkaren gick sa han ”Vi ses igen”, och det kändes verkligen som ett hot.
Ungefär denna text skickade jag till den högsta chefen inom psykiatri i Stockholm. Jag fick vänta länge, men fick träffa en ny och underbar läkare - och jag fick ADHD-diagnos. Den nya läkaren, som var NPF-specialist, sa att de neuropsykiatriska testen visade mycket tydliga, samstämmiga tecken på ADHD. Överläkaren arbetar inte längre på den mottagningen, men jag vet inte varför eller var han jobbar nu.

Ångestdämpning #1; Socker

Lakrits - för då får jag ha dem för mig själv.

Jag har haft kraftiga ångestbesvär sedan jag var någonstans i sexårsåldern. På vägen har jag lärt mig ett och annat trick. Under rubriken ångestdämpning tänkte jag dela med mig av bra och dåliga sätt att lindra sin ångest på. Här är en halvbra.  Om jag äter ett helt paket Singoalla snabbt så minskar min ångest märkbart. Fördelar? Det är inte receptbelagt eller illegalt. Det kostar inte speciellt mycket. Nackdelar? Jag vill inte veta vad det gör med min hälsa och mina tänder. Men - det fungerar en stund i alla fall och de är veganska. Tack för det Göteborgskex!

tisdag 7 augusti 2012


Ok, jag bara måste bryta denna tomma sida och smälla till med ett inlägg...
Filmtips! Har inte sätt filmerna själv (det är en triologi) men blir nyfiken efter denna trailer.


mer info om filmerna finns på  www.crookedbeauty.com