lördag 3 november 2012

Att börja med med medikinet

I somras började jag medicinera mot/för min ADHD. Jag skrev anteckningar om effekt och biverkningar jag upplevde, och tänkte att det kan vara bra för sådana som eventuellt ska börja också, att få läsa. 
Innan medicinering: blodtryck 110/65, puls 70, vikt 70.


20/6
Första dagen med medikinet: 10 mg i kapsel. Tog kl 11. Var *pigg* hela dagen! till 23! Var på seminarium, läste koncentrerat, var på No border camp, sedan 44an. Inte trasig av trötthet NÅGONSIN. På hela dagen.
Lite fladdrig i bröstet.

21/6
Tog tabletten 8:45. Glömde dricka morgonkaffet - var pigg ändå! Fladdret i bröstet känns lite obehagligt.
Efter Röda korset-engagemang i 2 timmar så är jag trött, men inte lika trött som jag brukar. Fladdret är lugnare. Försöker plugga men kan inte koncentrera mig. Var vaken till midnatt, inte onttrött på HELA DAGEN.
Ökad puls, foten ryckte när isäng. Insomningssvårigheter.

22/6
Fortsatt effekt, möjligen lite dämpad, men inget onttrött, och inga märkbara bieffekter. Helt otroligt.

23/6
Idag är effekten mindre. Men jag har fått sån FANTASTISK effekt tidigare. Helt knäppt.
Väldigt lite biverkningar också. Lite fladder men inte mycket, bara då & då.
På ett sätt är det (emotionellt) jobbigt, för det blir så väldigt tydligt att det är en sjukdom när det går att medicinera bort. Mindre jag och mer sjukdom.

24/6
Hjärtklappning och emotionell. Inte mycket märkbar effekt. Det är hemskt jobbigt att gå tillbaka.

25/6
Lite hjärtklappning, mkt trött, dålig aptit.

26/6
Möjligen lite effekt på morgonen/förmiddagen.

27/6
Jag ÄR mer igång på morgnarna. Kommer upp, klär på mig. Men kanske ännu tröttare på kvällarna.

2/7 (2 veckor medicinering) 
Blodtryck 120/70, puls 96, vikt 69

4/7
Ingen hjärtklappning! Inga biverkningar! (Första dagen helt utan hjärtklappningar/hjärtfladder)

5/7
Fick höjd dos (20 mg, kapsel). Dock oro för blodtryck och hjärtklappningar. Tog första tabletten 9, andra 11.

11/7
Det har varit väldigt bra med den nya dosen. Stabilt lugnare och piggare. Men tror att det avtar lite varje dag... Dock bara hjärtklappning en gång. Var hos sjuksköterska idag, hon skrev upp mina värden åt mig:
Blodtryck 120/75, puls 89, vikt 70

17/7
Höjd dos till 30 mg.

31/7
Tagit 20 mg direktverkande + 10 modifierat i ca en vecka (i början efter höjningen tog jag 3x10 modifierat). Fått mycket strul med hjärtklapp o fladder när medicinen kickar in, så igår fick jag råd från en nätkompis att dela upp tabletten, ta halva på morgonen och halva efter 3 timmar. Testar det idag. 

1/8
110/70 blodtryck! Hurra, det går neråt igen! Att dela upp de direktverkande fungerar mycket bättre.

14/8
100/70 blodtryck 83 puls.

3/11 (5 månader med medicin) 
Vilopulsen är fortfarande lite hög, men blodtrycket är lågt och fint igen. Jag är uppe i 50 mg / dag, två kapslar a 20 mg på morgonen och en direktverkande 10-mg vid lunch. Hjärtklappningar får jag inte alls ofta. Jag har minskad aptit och blir snabbare mätt, så jag har gått ner till 65 kg, vilket jag inte är helt bekväm med, rädd att bli ännu smalare. Men det är värt det, för koncentrationen är så mycket bättre, jag blir så mycket mindre störd och trött av alla intryck, jag orkar mer och är lugnare och piggare (en fantastisk kombination!)Förut var jag inne på att "om samhället var bättre/mer anpassat så skulle medicinerna inte behövas", men sen jag fått testa att leva medicinerat så är jag inte kvar där längre.

fredag 2 november 2012

KBT och dess baksida


Jag gillar inte att slänga med etiketter hit och dit för att beskriva en själv, men en skulle kunna beskriva mig som arbetsnarkoman. Mitt liv har i flera år gått ut på att fylla min tid i jobb, aktivistiska grupper och studier. Dessutom vill jag göra alla saker bäst och ha stora ansvar i alla områden. Möten och jobb har blivit ett sätt för mig att bevisa för mig själv att jag är betydelsefull och viktig. Tillslut sa kroppen stopp och den gör det fortfarande i tid och otid. Jag behövde hjälp med att kunna säga Nej och se betydelse i mig utan att behöva producera något för andra. Jag sökte hjälp på vårdcentralen efter två års ignorerande, velande och starka stressymptom. Mina erfarenheter inom vården har varit mycket komplicerad sedan starten i 17års åldern så det är inte helt enkelt att lyfta den luren och bestämma en tid. Alla farhågor och dåliga minnen poppar upp och jag vet att flera kommer komma, tyvärr.



Från den dagen jag bestämde jag att skaffa hjälp trots alla dessa farhågor tog det ett år innan jag fick den hjälp de lovade mig från början. Jag hamnade mellan stolarna. Psykologen på vårdcentralen fick tillslut ett samtal från en nära vän till mig om att dens ansvar är att ge mig hjälp NU och oj, psykologen trodde det redan blivit fixat.
De flera sidorna papper av nummer och personer som en får i handen som en ska ringa runt till ger mig bara mer ångest än tidigare. Jag försöker få ledtrådar och svar om empatisk kompetens och normkritiskt förhållningssätt i psykologernas namn, deras porträttbilder och beskrivningar på hemsidorna. Det hjälper inte heller att jag har en oerhörd ångest att ringa runt till personer jag inte känner, speciellt inom vården och att jag hela tiden hittar andra saker att göra istället för att ringa runt i flera dagar. När jag ska börja ringa vet jag inte vart jag ska börja, för det är så många saker som måste stämma för att jag ska kunna känna mig trygg med personen. Jag vill inte att hen ska fokusera sig på saker som hen tror är anledning till mitt mående bara för att mitt liv går utanför normen på så många olika sätt.




Äntligen fixade psykologen på vårdcentralen en KBT psykolog till mig utan att jag behövde ringa runt, tack vare min nära väns insisterande.
Jag började hos en Psykolog som jag i början fick ett bra intryck ifrån. Hen var mjuk och inlyssnande. Men min trygghet vände snabbt till något helt annat. Hen började ta mer och mer talutrymme och fokuserade sig på att det viktigaste för mig var att köra på som vanligt med jobb och annat i mitt liv och att samtidigt träna mig i att inte bli destruktiv med mina nära omkring mig. Detta blev för mig för mig för mycket krav på en gång. Det var som att prata med mig själv, arbetsnarkomanen, om att jag bara bagetaliserade allt, att jag bara behövde köra på så blir allt bra. Detta slutade i panikångest attacker på jobb (jag jobbar inom förskola, så det är inte jätte kul att behöva springa till personalrummet och gömma sig för att sedan försöka återgå till jobbet med barnen), gråt varje kväll när jag kom hem som också ledde till ännu mer destruktivitet i mina nära relationer för att stressen var så stark och dessutom mer skuld beläggande på mig själva att jag inte klarade det.
Psykologen vägrade se sjukskrivning som en möjlighet och sa till mig att jag får inte träffa en läkare innan jag rådfrågar hen om det. För det som är viktigast just nu är att jag jobbar.



Detta slutade så klart i missär. JAg satt tillslut i hens mottagningsrum helt av domnad och borta i mitt medvetande. Hen sa till mig att jag kan alltid ringa psykakuten om jag behöver det och frågade alltid mig i slutet av sessionen om jag tror att jag kommer överleva tills nästa träff.

Jag beslutade mig för att ringa min psykolog en kväll och säga till hen att jag inte kan fortsätta såhär och det slutade i att hen under nästa träff ursäktade sig, erkände att hen satt förmycket press på mig och beslutade sig för att börja en PTSD behandling (posttraumatisk stresssyndrom). Hen sa att hen tror att jag har PTSD och att vi kommer börja behandlingen nästa gång. Hen sa också att mitt mående kommer först gå ner lite och sedan gå upp igen. Jag litade på hen och började behandlingen.

Det tog endast två träffar och traumatiska minnen spann runt i mitt huvud som orkaner. Jag hade redan ingen grund att stå på pga stressen och denna behandlingen gjorde det många gånger värre. Hen gick igenom starka traumatiska minnen med mig, en ny varje vecka och avslutade de sista fem minuterna med att sätta på en mindfullness skiva och säga till mig att det är viktigt att jag lyssnar på skivan. Jag fick hemläxor att gå igenom andra traumatiska minnen flera gånger i veckan innan nästa träff. Jag klarade det inte. Det gick för snabbt för mig och jag fick inga verktyg att stå på, behandlingen gick ut på att riva upp gamla sår utan att smörja dem med ny behandling.



Det slutade i att jag skrev ett email till hen och sa att jag avslutar behandlingen för annars vet jag inte om jag kommer överleva alls. Hen skrev tillbaks till mig att hen förstår att hen gjort misstag och borde känt av vad jag skulle kunna hantera på ett bättre sätt. Jag fick också reda på att hen är PTP psykolog, alltså första året som psykolog innan en får sin legitimation. Får en verkligen leda i så djupa terapier som PTSD som PTP psykolog?

Jag går nu en gedigen utredning om vilken/vilka diagnoser jag möjligtvis har. Jag har redan väntat i några månader, får se hur länge det tar denna gång innan något händer....

lördag 27 oktober 2012

Typ 100 000 kr down the drain nästan

Yes - Irrelephant FTW!

Jag har under sommaren gått igenom en lång neuropsykiatrisk utredning. Den har varit omfattande och jobbig både för mig och för det landsting som betalat den. Jag har ingen siffra på vad den kostade egentligen - men jag antar att den gick på minst 100 000kr. Vi kan använda den siffran eftersom den verkar någorlunda rimlig. Om jag inte går för lågt eller högt (kommentera gärna om du vet!)?  Utredningen kom i alla fall fram till att jag inte har något neuropsykiatriskt funktionshinder - men fyra andra ganska allvarliga psykiatriska diagnoser.


Är det här verkligen intressant längre? När verksamheten ändå är så
dålig? Legitimation säger ju mer om systemets krav än om
individens prestanda.

Efter detta ska jag utredas för eventuell KBT och har fått träffa en psykolog för detta. Hen verkar rätt trevlig men jag reagerade ganska starkt på en sak han sa. Hen hade tittat på mina alldeles nya och färska diagnoser som kostat massa med pengar att utreda och säger "Det där säger ju egentligen ingenting - det är så individuellt". Jag är väldigt kritisk till psykiatrin själv, men om en psykolog på samma landsting inte vill använda sina kollegors utredning så undrar jag lite var de är på väg. En oro som jag själv som patient helst vill slippa. En oro som jag redan hade på ett annat plan. Jag tror inte att KBT kan hjälpa mig eftersom jag inte har tid med den. Jag har ganska många åtaganden, ekonomiskt ansvar för andra individer och kan inte stanna upp. Det är ekonomiskt och socialt omöjligt. Att göra den här utredningen var jobbigt bara det - och väldigt dyrt för landstinget. Jag vill inte slösa skattepengar på det här sättet. Ändå förstår jag att psykologen som kanske ska ge mig KBT är kritisk till DSM/ICD - det är jag också! Men HUR FAN SKA NI KUNNA HJÄLPA MIG OM NI INTE VET VAD NI GÖR (och erkänner det dessutom)! Jag har träffat grupper av pundare som haft mer ensade åsikter än de här människorna. Och då är det fan något som är fel. Bränn alla jävla legitimationer - det är bara ynka grundutbildningar inför ett arbete utförd i en patetiskt jävla verksamhet som slösar våra pengar.

Ska det vara flummigt kan vi lika gärna köra hårt.
Vi skulle nog ha roligare då också.

onsdag 24 oktober 2012

Nu räcker det. Om att falla mellan stolarna.


Jag ska dela en sak med er.
Kom precis från en inbokad tid på min öppenvård. Mina föräldrar hade tagit ledigt för att följa med på anhörigsamtal och vad händer? Min tid finns inte! Det måste vara minst åttonde gången det händer. Tre under det senaste halvåret. Har jag någon gång missat min tid får ju jag betala såklart, vad får de betala? Som om jag inte skulle ha eller åtminstone vilja göra annat än hänga på öppenvården! När jag började där och åt mediciner hände det att de inte förnyat recepten fast jag sagt till, utan gick utan medicin i flera dagar. Jag har trivts jättebra med mina två BA som jag haft där men all logistik kring vårdkontakter gör mig knäpp.

Det blev ett väldigt hallå idag. Jag hade skärskilt ringt för att påminna om min tid och att mina föräldrar skulle med, men det hade inte kommit fram. Den här gången orkade jag inte svälja det. Min BA hade en annan Patient som först erbjöd sig att avstå sin tid. Jag ville inte det (hade inte minsta lust att komma tillbaka alls faktiskt). Min BA erbjöd mig en ny tid men då skulle jag resa bort.
”Du kan ju inte åka bort om du mår så dåligt” sa Patienten som stod bredvid. Hela scenariot blev mer och mer bisarrt. Jag tog ett djupt andetag och sa att jag inte var upplagd för råd. Varpå jag bestämde att det var bäst att gå.

Det är nämligen också en sak jag blir tokig på. Jag kan avfärdas som ”hysterisk” och ”psykiskt sjuk”, fast jag ”bara” är arg. Nu mådde jag inte dåligt som i en ångestattack, men jag var ordentligt upprörd. Jag slog inte sönder något, kastade inget eller hotade någon. Jag höjde knappt rösten, men jag började gråta och sa vad jag tyckte. Det verkar ändå vara lätt att köra över patienter och ta vår kritik som ett tecken på sjukdom. Det är inte bara denna gång, jag har så många gånger upplevt att jag fallit mellan stolarna inom vården men bara svalt det. Förra hösten, då jag bodde i ett annat län, gick det fyra månader utan att jag fick en tid. Till slut krävde jag en förklaring och då visade det sig att jag inte ens stod i deras kö. Jag orkade inte ta den fajten, utan svalde nån slags stolthet och ringde min pappa. 20 minuter senare hade han ringt till den högsta chef han kunde hitta och en vecka senare hade jag en tid. Jag kan dra fler historier senare.

Min poäng.
Jag har ägnat otaliga timmar åt att klandra mig själv för att jag inte vågat säga ifrån. Det har bottnat i att jag tänkt att jag ”inte ska klaga, det finns de som har det värre, tänk de som inte har pappor som ringer högsta chefen”. (Som att jag kan avstå vård för att de mest behövande får den. Jag tror inte det fungerar så.) Jag har tänkt mycket på att jag är intellektuell, medelklass, västerländsk och utan synliga funktionshinder, jag har egentligen ganska bra chanser till att få vård. Men jag är också i en privilegierad position att prata om de här frågorna och ta fajterna. 

Nu räcker det med att känna skuld för min bakgrund. Nu räcker det med att känna att jag inte är värd att få vård. Nu räcker det med att jag inte har rätt att bli förbannad.

Är det såhär på alla öppenvårdar eller har jag haft otur?

söndag 7 oktober 2012

Ett helt år

Idag har jag varit självskadefri i ett år. Ett helt år. Det är ändå peppande.

söndag 30 september 2012

Äta - när ångestdämpning blir ångestökning

Jag älskar mat och sötsaker. Är det något jag vardagligen vill njuta av så är det via maten jag lagar och äter. Mat är alltid något jag prioriterat. Förutom musik, konst och annan form av skapande så är det maten som dämpar min vardagliga ångest. Eftersom jag älskar mat så mycket skulle man kunna tro att jag äter den med andakt under lång tid för att njuta av mina smakupplevelser men nej. Jag kan inte annat än hetsäta. Jag har försökt men när jag lagar maten stressar jag runt i köket, spiller grejer omkring mig, använder på tok för mycket köksutrustning än jag behöver och det slutar i kaos, stress och en massa disk. När maten är klar äter jag upp den på ett par minuter, jag tuggar högst tre gånger på det jag har i munnen. Jag sväljer bitar nästintill hela och hinner därmed inte smaka på det jag äter. Hetsätandet har blivit min njutning. Det är som att min vardagliga stress förs över till maten där jag har kontroll. Ju mer mat jag har i munnen samtidigt, ju mer njutning får jag. Jag hinner nästan inte svälja det jag tuggar på förrän jag stoppar in ny mat. Njutningen kommer lika snabbt som den försvinner. Ofta brukar denna njutning sluta i magont, trötthet och ångest. Jag har alltid ätit min mat såhär. Aldrig har jag funderat över att det skulle vara något konstigt. Jag har aldrig sätt mig som någon med ätstörning och tror inte att jag gör det fortfarande. Att hetsäta är det ända sättet jag ätit på.


Jag har funderat över varför det blivit på det sättet. Under min uppväxt ville jag äta upp så snabbt som möjligt för att få det överstökat och gå in på mitt rum. Min släkt är också väldigt påverkade utav andra världskrigets svält och har en mani gällande mat. Äter du endast en portion är det något konstigt med dig. Helst ska du hetsa i dig flera portioner där njutningen mest ligger i att se någon annan äta utan hämning. Jag tror att det format mig, att mina släktingar projicerat sin överlevnad av krigssvält på mig gällande mat. Jag får panik om jag upplever att det lagas för lite mat. Det gör att när jag lagar mat så lagar jag alltid för mycket. Jag får ett inre lugn av att utan tvekan veta att alla kommer bli mätta och att det blir mat över. Om jag upplever att någon lagat för lite mat till mig och andra så avstår jag hellre från att äta mig mätt bara för att se att andra blir mätta eller så köper jag en massa tilltugg för att ha en backupp ifall det skulle finnas för lite att äta. Nu på senare tid har jag fått ett dilemma. Jag har kommit på att jag blir väldigt ångestladdad, trött och tung i huvudet av socker. Det är för mig ett stort problem för jag älskar sötsaker och det är en njutning som jag inte vill bli av med i mitt liv. Problemet är att jag njuter under en kort stund men får sedan i flera timmar en ångest som känns värre än njutningen. Tanken av att lämna sötsaker finns inte för mig. Jag har börjar köpa hem alternativ till socker men det funkar endast när jag är hemma och ska baka något, men det finns nästan inga kaféer som säljer söta kakor utan det vanliga sockret. Jag vill heller inte bli beroende av diet koster som reproducerar fettfobi och annan hetsångest, vilket jag tycker att de flesta gör.




Min ångestdämpning blir ofta min ångestökning. Det känns som att de reproducerar varandra på ett konstigt sätt. Jag kan inte köpa hem för god mat eller sötsaker för jag vet inte hur man sparar det. Tycker jag väldigt mycket om det så äter jag upp det samma dag oavsett hur mycket det är. Bakar jag en sockerkaka äter jag upp hela, köper jag en godispåse äter jag hela meddetsamma (oftast innan jag ens hunnit hem), köper jag ost hetsäter jag upp hela...Den metod som jag kunnat kontrollera hetsätandet på är att inte köpa hem sötsaker och matprodukter som jag tycker för mycket om. Min njutning och hetsätning har fått begränsa sig i det jag lagar för stunden och inte på färdiga produkter som ligger och frestar mig under hela dagen, varje dag. Det är ett vardaglig strid mellan min njutning och min ångest där den kortsiktiga njutningen oftast vinner över den långsiktiga ångesten.

torsdag 27 september 2012

Träning - inte ett undermedel mot depression.



Idag uppmärksammar Expressen hur friidrottaren Linus Thörnblad inte fick hjälp av sitt förbund i samband med sin sjukdom. Detta är självfallet riktigt illa.

Men samtidigt visar det hur fysisk träning som medicin faktiskt inte är det universalmedel som vissa läkare gått ut med de senaste åren. Hård fysisk träning är som vi kan se inte en garant för att en person inte ska bli deprimerad.